Historik

Om ossRFSL

RFSL Uppsala har existerat i olika former och under olika namn sedan 1970. Dessa artiklar presenterades ursprungligen i en skrift till RFSL Uppsalas 25-årsjubileum 1995, "Agda. The true story". Här får ni bland annat reda på hur allt började.


Index

Agdas första fem år
1975 till 1995
Kärt barn har många namn…
UFH:s supportergrupp
Agda-Nytt
Gayjouren


Agdas första fem år

Det var en gång – närmare bestämt år 1970 – några homosexuella killar och tjejer, som tyckte att man egentligen borde göra något för att förbättra sin situation i allmänhet och i Uppsala i synnerhet. Man ville träffas under kamratliga och mysiga former och slippa parkspring och smusslande. Hur skulle saken ordnas?

I begynnelsen…

Några inflytelserika personer inom studentkåren – bland annat studentpsykiatern Birgit Norrman – vidtalades och blev genast entusiastiska över förslaget att försöka bryta de homosexuella ungdomarnas (och även de äldres) isolering, vilka ord förresten kom att ingå i UFH:s stadgar.
Så småningom hade man samlat ihop en liten krets personer, efter att bland annat ha annonserat i studenttidningen ERGO, och den 20 september 1970 – med namnsdagen Agda – kunde begynnelsen av vad som sedan blev UFH skönjas.

Lokal hade man ingen till en början, utan en medlem upplät generöst sin centralt belägna våning för de informella träffarna. Drivande krafter från början blev Lars och Sven, den senare föreningens förste ordförande.

Tiden gick och det blev mars 1971. Vid ett möte i Folkets Hus konstituerade sig föreningen “på allvar”, man fick en vald styrelse, stadgar och så vidare. Ett viktigt namn i sammanhanget var den unge juristen Åke – numera stockholmare – som lade ner stort arbete för föreningen, bland annat som ombudsman. Han var en av de få, som redan på detta stadium vågade framträda öppet i pressen med namn.

Villa Agda

Våren 1971 fick man även sin första lokal, Eriksbergsvägen 17 (“Villa Agda”), som man hyrde av Ungdomsstyrelsen. På dagarna användes den bland annat till fritidshem och dylikt, och några kvällar i veckan (i början endast fredagar) som sagt för UFH:s räkning. Den lilla villan var trång och inte särskilt ändamålsenlig, men alla var tacksamma för vad som bjöds. Den låg lite i skymundan, en fördel för “smygisarna”, och kommunikationerna per buss var utmärkta. De flesta var nöjda, utom vissa grannar, som klagade över högljudd musik och smällande bildörrar på nattkröken.
Träffarna var välbesökta och upp emot åttio personer kunde ibland trängas i de rökiga rummen på övre botten, dit en smal trätrappa ledde, och där Ove och Anders och ibland några andra skötte diskoteket.

I det inre rummet var “baren”, ingalunda så fashionabelt som på senare tid, ett enkelt bord med thermosflaskor för kaffe uppskurna vetebullsskivor, en och annan smörgås och (ljumt) öl i backar i en garderob innanför.

Då som nu var det svårt att få “personal” för kvällen, men pionjärtiden präglades av en viss solidaritet, “kommersialiseringen” hade inte brett ut sig så mycket. Men visst dansades det, och många fann förhoppningsvis någon trevlig kamrat, kanske bara för natten, kanske för framtiden…

Annan verksamhet hade man också. 1971 var RFSL-kongressen förlagd till Uppsala och man hade intressanta diskussioner och besök av bland annat Norges Kim Friele. Det demonstrerades 1:a maj, och fram på höstkanten beslöt man utöka verksamheten med “söndagskaffen” i blygsam skala. En och annan programpunkt förekom – några trubadurer, “konsultkvällar”, diskussioner på Café Rosens med UNITAS (den kyrkliga studentföreningen) och så vidare. Söndagarna blev en institution för en ganska lång tid framöver, och visade sig fylla ett behov.

Vid de större helgerna hade man – då som nu – lite mer påkostade arrangemang, vinservering, en god sallad och så vidare. Valborgshelgerna var särskilt välbesökta kvällar, och många kände nog särskild tacksamhet över föreningens existens en sån kväll, då ensamheten för en ung människa som inte passar in i det vanliga pojke-flicka-mönstret kan kännas fruktansvärd.
Så småningom utökades verksamheten med ännu en öppen kväll, nu lördagarna. En supportergrupp bildades, bestående av icke-homosexuella stödjande medlemmar. Många besökare utifrån, inte minst från Stockholm, fann vägen till “Villa Agda”!

Styrelserna skiftade, men några namn fanns kvar under större delen av denna tid: Anders, Thomas, Ulf, Barbro och flera andra, ingen nämnd ingen glömd. Det blygsamma informationsbladet, som nu kom ut med ojämna mellanrum, utvidgades till en föreningstidning – Agda-Nytt – en viktig länk mellan medlemmarna.

Svartbäcksgatan 68

Föreningen började växa ut och tidvis var antalet medlemmar närmare 200, många givetvis tillfälliga eller passiva. Konkurrensen med Stockholmsklubbarna, den växande tillströmningen och den utökade verksamheten gjorde att längtan efter en egen lokal växte sig starkare. Med ljus och lykta gick några styrelseledamöter ut och sökte en sådan, och efter många mödor, besvär och byråkratiskt krångel lyckades man slutligen – närmare bestämt sommaren 1973 – flytta in på Svartbäcksgatan 68, tidigare ICA-butik och bingo-lokal.
Det var som att flytta in från koja till slott, tyckte nog många. Stora ytor, högt i tak, goda resurser att skapa en trivsam miljö. Mycket arbete lades ned på att göra lokalen så attraktiv som möjligt. Så småningom kom både färg-TV, en modern bardisk, dito stereoanläggning och ändamålsenlig köksutrustning.

Heltäckande mattor klädde det väl tilltagna dansgolvet (många gånger större än det gamla, där man ofta tvangs “shaka” i samma ställning tillsammans med 30-40 personer på ca 25 m 2. Man fick nu även ett “administrativt centrum”, med telefon, arkiv, skrivmateriel och en stor del av RFSL:s bibliotek, som så småningom kom att flyttas över till Uppsala. Öppethållandet utvidgades till onsdagar, fredagar-lördagar. Vinservering infördes och smårätter som pizza, crêpes med mera serverades.

Söndagsverksamheten fortsatte med skilda inslag, ofta med inbjudna gäster som debattledare. Enstaka promenader och utflykter anordnades (operabesök i föreningens regi arrangerades redan de första åren).

UFH deltog i samtliga RFSL-kongresser, man skrev motioner och inlägg, en bibliografisk grupp bildades, liksom så småningom speciella grupper för flickorna (Viktoria). Föreningen kom att bli en av de livaktigare inom RFSL, jämte Stockholm, Göteborg, Avd. 2 och Borås.

Viss extern verksamhet förekom också, information i skolorna, tillverkning och spridning av informationsfoldrar, demonstrationer, en populär utställning (efter Libertés mönster) kallad “Homosexuell – än sen?”. Föreningen började framträda allt mer öppet: i ERGO, UNT och Dagens Nyheter kom flera reportage och intervjuer med styrelserepresentanter. Antalet konsuler utvidgades och bland annat samarbetet med kyrkan intensifierades genom teologiske konsulten Sven-Erik Pernlers arbete. Barbro Gustafsson medverkade i boken Kyrkan och de homosexuella.

Den kommersiella verksamheten har ökat, kanske väl mycket tycker någon. Hyror (höga) och övriga utgifter måste dock finansieras på något sätt. En driftsledning har inrättats för att sköta “nöjes- och serveringsdetaljen”. Mycket stora frivilliga arbetsinsatser har lagts ned på föreningen och när man ser tillbaka på de fem första åren kan man säga att utvecklingen har gått framåt, även om en del bekymmer av intern art på sistone något förmörkat helhetsbilden.

I begynnelsen… var Agda

70-talet kommer att gå till historien som det årtionde då Sveriges homosexuella började kasta av sig oket av århundradens diskriminering och förtryck, och vinna både ökad självkänsla och utbredd acceptans från omgivningens sida. Mångas utveckling från hämmade individer, fyllda av skuldkänslor, till frimodiga, orädda män och kvinnor som känner stolthet över sin läggning och vågar visa sina känslor, kan skrivas på UFH:s och den homofila befrielserörelsens konto.

G.B.


1975 till 1995

Efter att föreningen hade bildats och fått sin lokal på Svartbäcksgatan 68, har den präglats av en del större händelser och incidenter. I stort har annars föreningens verksamhet centrerats kring sin pub och festverksamhet samt informations- och stödarbete. Här kommer jag ta upp en del av de händelser och återkommande företeelser som särskilt präglat föreningen.

Under 70-talets andra hälft ägnades mycket tid och arbete åt olika förbundsuppdrag och arrangemang. När det gäller uppdragen så var det främst arbete med kyrkan. Arrangemang som föreningen arbetade mycket med var Förbundets kongresser, som två år i rad hölls i Uppsala, 1977 och 1978.

I samband med kongresserna anordnades olika demonstrationer och möten runt om i Uppsala, särskilt vid kongressen 1977, som sammanföll med påskhelgen.

70-talets goda relationer med Förbundet förändrades i början av 80-talet. Detta kom att prägla arbetet och kulminerade med UFH:s utträde ur RFSL den 4 oktober 1987. Några medlemmar valde att stanna kvar inom RFSL, och bildade RFSL Uppland.

UFH:s verksamhet inriktades främst på extern information och klubbverksamhet, medan RFSL Uppland främst inriktade sig på kvinno- och socialfrågor. UFH och RFSL Uppland levde parallella liv som från 1989 präglades av samverkan och diskussioner om en eventuell sammanslagning av föreningarna. Detta skedde också, den 1 januari 1992.

Mycket av föreningens arbete har kretsat kring lokalen, vilket också lett till att dess utformning har debatterats och förändrats ett flertal gånger. Den senaste renoveringen ägde rum så sent som sommaren 1995. En av de mest omfattande förändringarna ägde rum 1976-77 och firades med en stor återinvigningsfest.

Föreningen har försökt sig på en mängd aktiviteter under åren. Det enda som varit konstant är fest och danskvällen, även om detta skett på varierande veckodagar.

En återkommande verksamhet har varit besök och föredrag av olika kulturpersonligheter, såsom Tove Jansson, Bengt Martin, Janne Hammarlund, Anna-Lena Brundin, Håkan Lundkvist och Lill-Marit Bugge.

Av och till har kursverksamhet bedrivits i så varierande ämnen som Bridge, Sport, Språk och Matlagning.

Genom föreningens historia har dess medlemsblad Agda-Nytt levt med varierande framgång och framtoning, från ensidig stencil till att vara registrerad på universitetsbiblioteket. En vanligt återkommande fenomen har varit nysatsningar och återupplivanden av denna publikation.

Under en period på slutet av 70-talet tog sig förföljelsen av homosexuella drastiska uttryck i föreningens lokaler. Ett ungdomsgäng från Tuna backar hade som lördagsverksamhet inriktat sig på att misshandla personer som var på väg till och från Agda. De kom ibland in i entrén och slog de personer som tog emot gäster. Stenar och annat kastades in genom fönstren. Under en tid nödgades föreningen därför att hålla sig med ordningsvakt i entrén, inte på grund av dem som befann sig på insidan utan för deras skull som satt i system att förfölja.

På grund av den förföljelse och diskriminering av homosexuella som funnits, och av och till fortfarande förekommer, har föreningen haft som policy att låta medlemmar vara anonyma och på alla sätt respektera detta. De namn som de anonyma medlemmarna har haft har ofta varit hämtade från serievärlden som exempelvis Kalle Anka och Fantomen. Styrelsen har också under perioder haft som policy att inte ange enskilda medlemmars namn i protokoll utan gett dem pseudonymer som exempelvis Sigurd Illvetting.

Under hela sin verksamhet har föreningen haft kontakt med de olika politiska organ som handhaft frågor kring föreningen och dess medlemmar. En hel del energi har också lagts ner på information och kontakter med enskilda politiker och tjänstemän. Detta har i de flesta fall varit mycket positivt och resulterat i ett gott samarbete.

Föreningen har också engagerat sig i rikspolitiken genom remissvar och kontakter med riksdagspolitiker, regering samt departement och ämbetsverk. Bland detta kan arbetet med utredningen De homosexuella och samhället samt Partnerskapsutredningen särskilt nämnas.

H.B.


Kärt barn har många namn…

Vår förening har under åren blivit kallad både det ena och det andra. Förutom detta så finns det fem mer eller mindre officiella namn.

Det äldsta är UFH – Uppsala Förening för Homosexuella, som snart följdes av Agda. Att föreningen kallas Agda beror på att föreningen grundades den 20 september – Agdadagen. Agda är också det namn som de flesta använder i dagligt tal.

Under den period föreningen var splittrad, så gjordes ett försök att kalla klubbverksamheten och lokalen för 68:an (efter gatuadressen). Detta slog dock aldrig igenom. Under denna period fanns också parallellt RFSL Uppland, som hade sin lokal på Sernanders väg i Flogsta.

Efter en het debatt på årsmötet vid sammanslagningen mellan UFH och RFSL Uppland kunde man till slut anta namnet RFSL Uppsala. Under denna debatt framfördes en mängd namnförslag, däribland RFSL Agda, vilket visar hur väletablerat namnet Agda är i föreningen.

Idag används namnet Agda främst när det gäller föreningslokalen och klubbverksamheten som bedrivs där. RFSL Uppsala är däremot det officiella namnet, som används i alla externa kontakter.

H.B. / M.J.


UFH:s supportergrupp

Under hösten 1971 bildades på undertecknads initiativ en supportergrupp till UFH för heterosexuella som sympatiserade med föreningens syften och aktivt ville stödja dess verksamhet.

Detta skulle ske genom att ge ekonomiskt stöd och bidrag till ökad insikt om de homosexuellas situation genom spridande av saklig information.

En värvningsstencil till gruppen framställdes och fick en “blänkare” i UFH-information 1971:4. Halvannat år senare skrev Anders i Agda-Nytt 1973:2 under rubriken “Ståndaktigt stöd” en artikel om supportergruppen.

Den hade då vuxit till ett 30-tal medlemmar, vilka betalade en avgift à 10 kr/år för att täcka porto- och stencilkostnader för utskicken av informationsmaterial (sex stycken per år – oh, forna tiders penningvärde!)

Jag citerar ur artikeln:

“Mottot för gruppen är att ge information till gruppens medlemmar och andra om vad som händer på riksplanet. Dessutom vill den ge ideologiskt och om möjligt ekonomiskt stöd till UFH.

Medlem kan vem som helst bli, både våra vänner och bekanta, kanske våra föräldrar och syskon plus naturligtvis helt utomstående, som är lika välkomna och som sympatisera med våra idéer… Jag kan väl å Maggans vägnar få skryta lite och berätta, att en del av gruppens material bl a använts i skolundervisningen.”

Mot slutet av 70-talet hade gruppen lyckligtvis överlevt sig själv. Situationen på informationsfronten var nu en annan – framför allt hade föreningens egen informationsgrupp gått ut på bred front med aktiv information i press, skolor med mera.

Dessutom hade nu möjligheten att stödja UFH:s verksamhet genom ett eget medlemskap öppnats även för heterosexuella. Detta var under föreningens första tid en mycket kontroversiell fråga.

När jag själv beviljats medlemskap i föreningen, ansågs det till en början olämpligt att jag deltog i annan verksamhet än söndagsträffarna. Danskvällar var jag icke önskvärd. Under en kortare tid upplevde jag därför mig själv som världens minsta minoritet ( =1 person).

M.L.


Agda-Nytt

Medlemstidningen Agda-Nytt har följt föreningen sedan 1971. Under denna period har den saligen insomnat och återuppväckts vid ett flertal tillfällen.

Den har också varierat i kvalitet och storlek alltifrån ett ensidigt stencilerat blad till att vara en offset tryckt tidning i A5-format.

Tidningens kanske främsta glansperiod måste man säga var i dess barndom, kring 1972-74. Även om den då var en stencilerad A4-publikation, så fanns det en fungerande redaktion och ett flertal skribenter och kåsörer. Bland kåsörerna under denna tid framstår tre pseudonymer: Herta, Hedda Trude von Hopper och ankan Laura.

Herta var den första av dessa kåsörer och “hon” inledde sin karriär med följande:

Till mina rara läsare!
Ni kan bara inte ana hur roligt det är att få vara med om att göra en tidning. Tant Ulla, som gett mig uppdraget, sa att jag fick skriva om vad som helst. Om vad som helst?!?!?! Neej, inte det! Jag brukar inte vara lös i mun, förutom att det ibland brukar hoppa grodor ur den på mig. Jag har ju en förmåga att göra bort mig.”

Herta med sin förmåga att göra bort sig och låta grodor hoppa, kåserade under 1972 och 73 om händelser inom föreningen. Detta roade de flesta även om vissa ibland fick sig en känga.

Tomrummet efter Herta var tvunget att fyllas av två, nämligen adelsfröken från 1700-talet Hedda Trude von Hopper och ankan Laura. Heddas kåserier bestod av ett antal brev skrivna i 1700-talsanda, där man kunde känna igen händelser och personer i föreningens liv.

Ankan Laura presenterades enligt följande:

“Hönan AGDA’s svägerska ankan Laura har lovat medverka i tidningen med lite tips om hur bjudningar ska tillgå och kommer dessutom att låta oss kika in i hennes rikhaltiga receptsamling.”

Ankan centrerade sig kring vett & etikett samt mat, främst kakor och bröd.

Efter sin inledande glansperiod börjar berg- och dalbanan, där det finns kvalitativt mycket höga berg, men även djupa avgrunder utan något Agda-Nytt alls.

Ofta har redaktionen bara bestått av en eller ett par medlemmar. Agda-Nytts framtoning har präglats av de som orkat framställa tidningen. Det som har varit konstant i tidningen har varit information om föreningens aktiviteter, resterande innehåll har till sin karaktär varierat efter de/den som varit engagerade i arbetet.

Under vissa perioder har Agda-Nytt bevakat litteratur och kultur på ett föredömligt sätt och under andra perioder rapporterat om internationella händelser som berört homosexuella runt om i världen såsom “apelsinbojkotten i Florida”.

Gemensamt för alla nummer av Agda-Nytt till dags dato tycks ha varit att redaktionerna å det ivrigaste uppmanat föreningens medlemmar att bli aktiva skribenter i tidningen.

H.B.


Gayjouren

Föreningen har alltid varit redo att besvara frågor från vetgiriga personer. Det dröjde dock långt in på 1980-talet innan telefonrådgivningsverksamheten tog form av den Gayjour vi känner idag.

Tillkonsten hängde intimt samman med den samtida samhällsutvecklingen. Regeringen hade givit AIDS-delegationen pengar att ge svenska folket information om HIV och AIDS. UFH, som föreningen hette på den tiden, lämnade i april 1986 in en ansökan till AIDS-delegationen om att få ta del av de avsatta medlen.

När socialdepartementets beslut kom en bit in på 1987, visade det sig att UFH och vår systerförening EKHO-Uppsala (Ekumeniska Gruppen för Kristna Homosexuella) tilldelats vardera 15 000 kronor för psykosocialt stöd och inköp av telefonutrustning för att kunna nå homo- och bisexuella i Uppsalaområdet.

Det var startskottet som fick representanter för de två föreningarna att sätta sig ner och gemensamt planera Gayjourverksamheten.

Telefonlinjen öppnades i mars 1987 och öppettider var varje måndag kl 19.00-21.00, övriga tider telefonsvarare. Initiativtagare var Mikael, Björn och Tommy från UFH samt Christer, Rune och Monica från EKHO-Uppsala.

Eftersom ingen av de som arbetade i jouren, Monica undantagen, hade professionell erfarenhet av rådgivningsverksamhet, ägnades många timmar under det första året till fortbildning.

Kantakter etablerades dels med de läkargrupper i Uppsala som i sitt arbete kom i kontakt med HIV-smittade (vid denna tidpunkt var det omkring 35 kända fall i Uppsala län) och AIDS-sjuka, dels med andra organisationer inom samma område.

Flera av oss fick kostnadsfritt ta del av kurser på Noaks Ark – Röda Korset i Stockholm. Senare inrättade EKHO-folket en egen återkommande utbildning på Hagabergs Folkhögskola i Södertälje.

När jouren utvärderades efter det första verksamhetsåret under man konstatera att det inkom ungefär ett samtal per kväll, att det oftast var kort (under 5 minuter) eller mycket långt (över 30 minuter), att den uppringande vanligen var man, oftare homosexuell än bisexuell (även om det var överraskande många bisexuella som tog kontakt), att åldern ofta var under 30 år och att huvuddelen av samtalen kom från Uppsala-området. En inte oansenlig del av samtalen var rena trakasserier.

De som jobbade med jouren tyckte nog att det stundtals var lite glest mellan samtalen. Därför arbetades det mycket under den första tiden med att göra telefonjouren känd. Under lång tid var den enda metod som utnyttjades att annonsera i UNT på måndagar under föreningsnytt.

I slutet av 1991 anslöts vi på måndagar till EKHO:s rikstäckande jour. Det har bidragit till att vi idag får samtal från hela Sverige. Det är också tätare mellan samtalen, större spridning i ålder och bosättningsort hos de uppringande, inte sällan ett större djup i samtalen och glädjande nog inga trakasserier alls. Mindre glädjande är utvecklingen av sjukdomsstatistiken. Idag 1995 har vi i Uppsala län 50 HIV-smittade och 20 AIDS-sjuka.

Jouren har haft mycket låg personalomsättning under resans gång. Det är enbart Mikael och Björn som slutat och ersatts av Erik och Thomas. Så på det hela taget får man nog tillstå att de som arbetar i jouren idag har en mycket stor erfarenhet.

C.A.